Sven Hassel-serien

SS-Generalens visselpipa ljuder. Ett helvetes larm bryter lös. Projektiler yr in bland de vitklädda gestalterna. "Fältväbel Beier!" kommenderar löjtnanten. "Ni arbetar er in i skogen med er pluton. Vi ger er betäckning." "Alltid vi! " knotar Porta. "Varför ska vi ensamma vinna Adolfs segerrika återtåg? Hela kriget skulle gå på tok om inte vi fanns. Det är ingen av oss som tvivlar på att vi har förlorat kriget. Men ingen talar om att ge upp. I all sin uselhet är livet för dyrbart för oss."

Det går rykten om att vi ska till Warszawa. Där lär fan vara lös. Heide, som alltid vet besked, påstår att tusentals engelska fallskärmsjägare har kastats ner där och att polska soldater strömmar dit från skogarna. Hela Himmlers SS-Dirlewangerdivision skall ha slaktats på en enda natt. Det sista tror vi gärna på, för det stämmer med våra önskningar. SS-Brigadeführer doktor Dirlewanger är nog den mest hatade mannen i hela Östeuropa.

Plötsligt exploderar en signalraket på andra sidan berget, men knallen från explosionen når inte ner till det ramponerade tåget. - Det är inte bara för att njuta av åsynen som de avfyrar en sån där raket, mumlar Lillebror. De ger sig inte förrän vårt tåg är utspritt över hela Strumadalen. - Jag föreslår att vi sticker innan partisanerna kommer tillbaka, säger Porta. Vi har egentligen inget att tala med dem om. - Vansinnigt, det är fanflykt, hörs en skräckslagen röst.

- Krigsrätten står alltid redo att ta emot dig i det här kriget, säger Gregor. Om det inte smäller hamnar vi inför krigsrätt. - Och om det smäller och Ivan får tag i oss hamnar vi inför en annan krigsrätt, ler Porta. - Man ska inte tänka så mycket, håll i järnhatten, snart smäller det, gastar Lillebror. Långt uppe i norr, mellan Sala och Murmansk, opererar 27e pansarstraff-regementets 5e kompani som fjärrstridspartisaner bakom de ryska linjerna. Deras uppgift är att spränga broar och fördämningar.

GPU-fängelset ligger som ett ohyggligt hot på toppen av en höjd och allt som oftast försvinner det i snöyran. Ryssarna är där och har befäst det. Plötsligt låter det som om något kommer nerramlande genom ett stort rör, följt av ett åskdunder. Snön sprutar upp i kaskader framför oss. Det här gillas inte, protesterar Porta nerifrån sin snögrop. Det var ju vi som skulle skjuta med mörsare och inte kollegorna på andra sidan. Alltid ska de bryta mot överenskomna regler!

Alltid ska det drabba oss, protesterar Porta från förarsätet. Oss fattiga kulier jagar de så det ryker om strumporna. Man är så motbjudande oförskämt rask och sund och alla grannens kulor viker undan för en så man aldrig kommer ifrån det här skitkriget och får vräka sig på lasarett. Och man riskerar att bli ihjälslagen på alla möjliga sätt för en ynka Mark om dagen, fyller Lillebror i. Men en dag, på permission hos vackra Wera, anar Porta plötsligt en möjlighet att välbärgad kunna dra sig ur kriget.